Blip blop

Efter hip-hop är tv-spels musik den typ av musik jag mest lyssnat på. Tänkte bara ge lite shine till denna musik som skapas på några få megabytes. Att man för i tiden lyckades pressa in sådan magi på så lite utrymme får en att förundras över vilka möjligheter som begränsningar skapar. Speciellt idag då ljudet av ett pistolskott i ett spel tar lika mycket plats som en hel låt från spelen vi spelade när vi var små (eller än idag). Detta inlägg går ut till låtarna som förevigt etsat sig fast i mitt spelhjärta.



Alla som någonsin kommit till slutbossen på Street Fighter 2 vet hur jävlig han är. Musiken hinner aldrig gå särskilt långt innan man har fått stryk. Södernproducenter kan ta lärdom av trummorna.



Eftersom jag vid det här skedet i inlägget självförklarat mig till BGM's Charles Hamilton tycker jag att det är på sin plats att dela med sig av ögonblicket kanske bara jag på bloggen fått uppleva. Sonic 2 var mitt allra första tv-spel och efter många misstag och game overs närmade man sig till sist slutbossen. På banan innan Dr Egghead får man uppleva en av dem roligaste och mest lättsamma banorna på spelet och där till den gladaste musiken. Man är med andra ord inte beredd på vad som ska komma..



För inte så längesen bestämde jag mig för att pröva på The Legend of Zelda: Ocarina of Time till Nintendo 64. I diskussioner om vilket som är världens bästa spel ligger alltid detta spel och nosar i toppstriden. När jag satte igång spelet och detta var det första man fick höra visste jag hur bra det skulle vara.

Har ingen slutkläm på detta direkt.

Godnatt.