Hej svejs,

jag hade tänkt berätta lite roliga grejer som har hänt mig och Elias i den mytomspunna Alnarpsparken under de veckor vi har spenderat där hitintills, men sen kom jag på att jag inte kom på så mycket roligt som har hänt. Inte för att det inte händer balla grejer, utan mest för att jag inte kommer ihåg särskilt mycket och det jag kommer ihåg är inte särskilt underhållande för utomstående. Ni förstår, för att verkligen uppskatta det som händer i parken måste man själv ha varit där och sett med egna ögon och upplevt den lätt surrealistiska stämning som råder däri. Ett alternativ är att jag eller Elias helt enkelt skriver en uttömmande roman om våra strapatser för att på så vis verkligen få fram parkens magi, men det har vi inte tid med för Elias måste mecka beats och jag måste hinna ta mig på kåddas och spela PES, så vi skiter helt enkelt i boken så länge.

En ball icke-parkrelaterad och helt sann grej hände mig dock för ett tag sedan, då jag var på väg hem från jobbet på min gamla halvrostiga cykel. Det var en vanlig dag och som vanligt var jag hungrig och i fullt stånd att äta en mindre häst när jag rullade in i rondellen vid Tessins väg. Jag hade just ställt in mitt inre sikte på ett par salamimackor när jag med mitt yttre sikte siktade en samling gäss. Det hade regnat tidigare under dagen och gässen stod på rad utmed en pöl med huvudena nedböjda i vattnet. Just som jag var på väg att passera gässen och skänka det lilla utrymme i min hjärna som dessa flygfän hade ockuperat till något viktigare (såsom utvecklingen i Burma eller olika sorters smörgåsskinka) insåg jag att den sista gåsen i gåsaraden stirrade på mig. Gåsens näbb var vidöppen och dess små och mörka ögon borrade in i mina.

Jag är uppvuxen i de hårdare delarna av Slottstaden och med andra ord är jag en tämligen gatsmart lirare. Känslan i mina magtrakter förtäljde mig varthän detta var på väg, men i dessa situationer måste man visa att man inte är en slav under fruktans tunga ok. Annars käkar gatan upp en, likt en utsvulten varg eller en tjock jude efter Yom Kippur.

Jag stirrade tillbaka med en stenhård blick som ville förmedla budskapet: "sköt dig själv, gås, och sluta utmana ödet!". I vad som kändes som evigheter uppå evigheter varade denna stirrningsmatch, denna strid för manlighet respektive gåsighet som utspelade sig under denna stillsamt vackra sommarafton. När jag hade rullat upp alldeles jämsides med gåsen lät jag mittenfingret på min vänstra hand resa sig föraktfullt i en universellt igenkänd handgest. I gåsens ögon tyckte jag mig kunna skönja en hastig förvirring innan den blinkade till och återigen stirrade med stadig blick och med öppnare näbb än någonsin.
Plötsligt flaxade gåsen till och millisekunden senare hade den bitit sig fast i mitt mittenfinger.

Först blev jag förvånad.
Sedan blev jag aningen rädd.
Till sist kom jag att tänka på det störiga uttrycket att ”man lär sig något nytt varje dag”. Dagens lärdom var att gäss har tänder vilket jag nu var smärtsamt medveten om.
Jag började cykla.

Av vad som hände härnäst har jag inga klara minnesbilder. Med en flaxande vänsterarm och en högerarm och kropp som desperat försökte hålla cykeln stadig vinglade jag och min bittra fiende framåt i slalom över den breda vägen. Hur länge denna åktur pågick är för mig oklart; tidslängden höljd i en dimma av panikslaget girande, okontrollerat flaxande armar och en kontrollerat flaxande gås. Klart är däremot att det hela slutade med en krasch, rakt in i en parkerad Datsun.

Tack vare den lyckosamt låga hastigheten blev det ingen våldsammare krasch och jag var precis på väg att sucka ut av lättnad när jag insåg att jag fortfarande hade en illsint inställd gås hängandes från mitt mittenfinger. Jag började återigen slå omkring mig med armen då jag med mitt synsinne uppfattade en cyklist tramperandes emot mig. Jag hade nog inte ägnat cyklisten någon vidare eftertanke om det inte vore för hans långa beiga rock och den svarta och mycket höga hatt han bar uppå sitt huvud. Dessutom cyklade mannen på fel sida av vägen och det var uppenbart att han var på väg mot mig där jag stod balanserandes cykel med ena handen och tampandes med gås med den andra. Bataljen hade för mig tagit en lite halvhjärtad vändning då min uppmärksamhet nu huvudsakligen riktades mot den annalkande cyklisten. När cyklisten hade stannat bara ett par meter från oss slutade jag helt upp med mina försök att skaka av mig min nyfunna gåsnemesis, och arm samt gås hängde nu slappt utmed min sida. Mannen stirrade på mig i några sekunder med ett underfundigt leende. Sedan drog han isär sin stora rock och blottade sin penis, som till min stora förvåning var mycket stor. I en slags chockblandad fascination förundrades jag över att en man med ett könsorgan av den magnituden inte hade lyckats åstadkomma mer med sitt lyckolottade liv än att han cyklade runt och blottade sig.

Jag hann inte fundera särskilt länge, för plötsligt lossade gåsen sitt grepp om mitt finger och med ett par snabba vingslag befann den sig med näbben fastlåst vid blottarmannens penis.

Mannen tittade först ner på gåsen och sedan på mig. Leendet dominerade nu hela hans ansikte. Hade jag inte vetat vad som försiggick i hans underliv hade jag nog gissat att mannen framför mig var en man som hade tagit hem storvinsten på Lotto eller uppnått någon form av nirvana.
Mannen knäppte med ett par flinka handrörelser igen sin rock och dolde på så vis gåsen från allmän beskådning. Han lyfte sedan på hatten åt mig i en artig och tacksam gest och cyklade därefter iväg i maklig fart.

Med munnen vidöppen stod jag kvar och såg på när mannen trampade iväg och försvann ur mitt liv för alltid.
Sedan stängde jag munnen och stod kvar en lång stund till.
Till slut bestämde jag mig för att gömma vad jag nyss hade bevittnat djupt ner i mitt undermedvetna, i facket där jag förvarar smärtsamma barndomsminnen, brustna hjärtan och historier om blinda gamla sköldpaddor som spelar på hästar i hela sina liv och till slut vinner men får hjärtattack dagen efter och dör utan att få reda på om Harry Potter överlever i sista boken. Jag lyckades frammana tillräcklig styrka i min chockskadade kropp för att begrava detta minne, samt att cykla hem. Väl hemma upplevde jag det kulinariska äventyr som är ost- och skinkmackor tills jag fick ont i magen. Jag sade därefter god natt till omvärlden och tänkte aldrig mer på de händelser som hade ägd rum under denna stillsamt vackra sommarafton.