Jeru The Damaja och gravplundring

Vill tipsa om en grym hiphopblogg som tyvärr "legat" död sedan 2009. Det är iallafall en snubbe som skrivit spaltmeter om raps. Det bästa på hans blogg är hans "Hall of Fame" lista där han skriver fylliga och välskrivna artiklar om hans favoritrappare. Kolla till höger på hans blogg och ni kommer ha timmar av trevlig läsning.

http://soulsurvivorii.blogspot.com/

Lägger in det han skrivit om legenden Jeru The Damaja. Sedan borde ni utforska allt annat han skrivit.

Jeru The Damaja

"Yo, are you a pimp, a hustler?
- No I'm not!
Are you a man? And can you stand alone like a man has to sometimes?
- Yes I can!
Are you willing to go out there and save the lives of our children, even if it means losing your own life?
- Yes I am!
I believe you Jeru. You're ready!"
- Ya Playin' Yaself

Citatet ovan, som inleder 'Ya Playin' Yaself' är en bra sammanfattning av Jeru The Damajas persona. Han är inte en pimp och en hustler. Han vågar ta till storslagna fraser om att rädda barnen. Han riskerar något genom att prata så. Kanske inte riktigt sitt liv, men definitivt mycket av sin cred i en hiphopvärld som blivit mer och mer pimpad och hustlad. Men i slutändan känns det ändå real och trovärdigt. Man säger som i låten: "I believe you Jeru. You're ready!".

Som ni märker är det dags att välja in en av mina allra största MC-superhjältar i Hall Of Fame. Några av er kanske tycker att det räckte med att välja in Gang Starr, men jag tillhör inte dem som tycker att Jerus storhet bara är ännu en reflektion av Premiers geni. Han förtjänar en plats i Tru Skool Hall Of Fame helt av egen kraft.

Jerus röst är en av de där arketypiska rösterna inom hiphop - och inom musik över huvud taget. En röst du känner igen direkt; tung, seriös och osande av visdom. Den får dig att bli alert omedelbart - här kommer något viktigt, nu gäller det att lyssna! Många minns tydligt när de hörde, eller i alla fall lade märke till, den här rösten första gången. Vare sig det var på Gang Starrs briljanta 'I'm The Man' -92, på en av tidernas bästa debuttolvor 'Come Clean' 1993 eller kanske när du såg den underbara Kung Fu-videon till 'Ya Playin' Yaself' på Z-TV 1200 första gången - så var det någon sorts frälsning eller uppvaknande. Den här killen är något mer än en vanlig MC.

Flowet har, precis som exempelvis OCs eller Edo Gs diton, något väldigt rakt, neutralt och balanserat över sig. Det kan göra att inte alla först uppskattar de här rapparna till fullo. Men nöt på i så fall, för det är det värt. Jerus flyt och delivery smälter ovanligt bra ihop med hans berättarteknik rent litterärt och ett plus ett blir minst fem. Och då har vi inte ens nämnt att han var en av 90-talets fem bästa textförfattare. En som verkligen kan ta till stora ord och righteous preaching utan att verka uppblåst eller on the outside looking in.

Kendrick Jeru Davis föddes 1972 i East New York, en de mer avlägsna och ogästvänliga delarna av Brooklyn. Han rhymade på block parties och träffade Guru och DJ Premier när de hade flyttat ut till Brooklyn. 1992 fick han tack vare dem sin första chans att skina på vax, 'I'm The Man'. Guru och Li'l Dap gör bra ifrån sig på den här låten, men det är ingen tvekan om vem som äger den. På en härligt dansant och studsande ståbas (en av tre helt olika avdelningar i Premiers geniala beat-bygge) presenterar sig Jeru som en redan färdig och självsäker MC. Han spetsar den bångstyriga beaten med sin tunga och får det att låta som den enklaste sak i världen.

Året därpå debuterade Jeru i eget namn med den klassiska tolvan 'Come Clean'. Visst, det är DJ Premiers troligen bästa produktion någonsin, men the Damaja har ändå 50% i att låten blivit en sådan klassiker. Det var 1993 och det förhärskande soundet var antingen pårökt, flummig G-Funk från LA eller total chaos and mass confusion courtesy of folk som Hit Squad på östkusten. Kanske just därför slog 'Come Clean' ner som en bomb med sin oväntade tokminimalism, sin klassiska truskool-känsla i KRS-traditionen och fokus på lyriken och mikrofon-skillsen.

Det dammiga och skarpfunkiga trumljudet; den märkliga samplingen (en droppande kran?) långt, långt fram i ljudbilden; rösten som fyller rummet med sin heliga, men kontrollerade och verserade vrede, texten som är både djup och full av one-liners på samma gång - allt bidrar till en atmosfär som gör att 'Come Clean' alltid kommer att vara med och utgöra the blueprint för hur man gör en klassisk truskool-tolva. Konstnärlig på ett sätt som känns närmast avant-garde idag, men med fet gatukänsla och hög nodfaktor. You wanna front? Whaaat???

Klassiska debuttolvor finns det många av i hiphoppens historia, men ytterst få artister och grupper har lyckats följa upp med en lika klassisk LP. Men 'The Sun Rises In The East' ÄR den klassikern. Tillsammans med 'Step In The Arena' och 'Livin' Proof' är det den bästa samlingen Premier-beats någonsin. Men den är mer minimalistisk och renodlad än dem. Allt onödigt är bortskalat och sedan har Primo verkligen finslipat de få element som utgör varje beat och balanserat dem mot varandra med vetenskaplig noggrannhet. Ovanpå det maler Jeru på i låt efter låt på samma höga nivå. Tonläget andas här och nu, texterna är grundliga, berättande, budskapsorienterade och väldigt vivida. Och flowet håller dig totalt uppmärksam genom hela skivan, Rakim-style.

Alla låtar är grymma, men ett par höjdpunkter, förutom 'Come Clean', är 'Jungle Music' med sin poetiska, profetiska ton och lek med fördommar och 'Statik' där vår drömduo verkligen kokat ner hiphop till dess mest basala beståndsdelar och visar exakt hur de ska manifesteras. Jag måste också nämna den fantastiska, metaforiska storytelling-konsten på 'You Can't Stop The Prophet'.

Det finns andra artister som uppenbarligen siktat på den här typen av minimalism, fokus på djupa texter och MCing som ett hantverk/artisteri. Men oftast faller det på att artisten helt eller delvis saknar den där svårfångade känslan av "äkthet" som är så oerhört viktig inom hiphop. Jeru har däremot alltid känts real som fan, vilket gör att han kan ta predikandet mycket längre än till exempel J-Live eller Talib Kweli utan att bli teoretisk och osvängig.

Uppföljaren 'Wrath Of The Math' var också helt GSF och fortsatte på den mycket höga nivå föregångaren satt. Självklart är den inte riktigt lika bra. Sådana magiska album som 'The Sun Rises In The East' går liksom inte att jobba fram. Men det är fortfarande en förbannat bra platta. Instrumenteringen är bredare och Premier tar ut svängarna lite mer, medan Jeru fortfarande kör på i samma stil, om än lite mer avslappnat. Det är som om 'Sun Rises...' är en klassisk svartvit film och 'Wrath...' en i technicolor. Den svartvita är en aning bättre, vackrare och stramare. Men technicolorfilmen har en annan känsla av djup och verklighet.

Kolla särskilt in låtar som 'Tha Frustrated Ni**a' och 'The Bullsh*t'. Betongtunga fuljazzbeats och texter som får dig att säga "DAYUM" om du har minsta sensibilitet för hiphop lyricism. Sedan har vi the anthem, 'Ya Playin' Yaself'. Den var verkligen en triple threat. 1) Det är en ren och skär protestsång. Välformulerad, välbehövlig och exakt vad man längtade efter när blingblingeran var som mest kvävande. 2) Den svänger som satan. Truskool man inte kan stå stilla till. Nodda! Rappa med! Vifta med armarna! Dansa fult och okontrollerat! 3) Den hade en tvärfet video som befäste bilden av Jeru och Afu som två filmhjältar och gav en skarp motbild mot de videor med Ma$e och andra som dominerade luftrummet.

Summa: Två av 90-talets allra mest klassiska och outslitliga LPs. Det hade väl räckt gott och väl för vem som helst och självklart tappade Jeru lite momentum efter detta och splitten med Gang Starr Foundation som följde. Men även på tråkiga-till-medium beats har han fortsatt vara samvete och spotta tänkvärda texter i åratal. Jag tycker till exempel att 'Divine Design' från 2003 var en klart underskattad, om än ojämn, LP. På låtar som 'Praise The Lord' nådde Jeru nästan sin egen högt satta standard på beats som var mer långsamma, melankoliska och vuxna.