Mjölken smakade ingenting.

Mjölken smakade ingenting. Ingenting. Mjölk, mitt livs bränsle, hade fullständigt förlorat all sin smak. Jag kunde lika gärna ha druckit vatten.

I timmar, kanske till och med dagar, låg jag där, ihopsjunken i fosterställning, kraftlös i hopplöshetens förtryckande dimma.

Sedan kom jag att tänka på vad min far en gång sa till mig under en runda minigolf. "Du är en Lindbladh, och en Lindbladh ger aldrig upp."

Med en kraftansträngning reste jag mig upp, smärtande kroppsdel för smärtande kroppsdel. Jag hällde upp ett glas vatten och slängde i två magnecyl-tabletter. Jag snöt mig långsamt och metodiskt och slängde snorpappret i papperskorgen med en demonstrativt kraftig rörelse.

Sedan hällde jag upp ett stort glas mjölk. Jag drack det hela i ett svep, i tre klunkar och med en våldsam bestämdhet.
Jag hade en förkylning, men förkylningen hade inte mig. Och så länge mitt efternamn var Lindbladh skulle den inte få mig heller.