Kragujevac, eller Крагујевац som det skrivs på kyrilliska, är Serbiens fjärde största stad. Åker du till Kragu lär du stöta på en och annan Yugo (av märket Zastava), då denna oerhört populära lilla bil tillverkas just där. Förutom detta är staden känd för sin vapen- och ammunitionsindustri.
En Zastava 850, parkerad brevid tågspåret i Lapovo. Made in Kragujevac. 55% av den arbetsföra befolkningen arbetar inom tillverkningsindustrin.
El- och telefonledningar huller om buller i Kragujevac.
Skulle du få för dig att ta tåget norrut, exempelvis de 140 kilometrarna till huvudstaden Belgrad bör du först ta dig till "knutpunkten" Lapovo, benägen strax nordöst om Kragujevac. Skulle tåget mellan Kragujevac och Lapovo ha spårat ur (vilket det gör) kan du alltid ta en taxi för 1000 dinarer (~120 kr).
Väl framme i Lapovo lär du inte bli överöst av glamour, märkesaffärer eller välstoppade väntstolar. Stationen i Lapovo är enkel. Riktigt enkel. Ett slitet stationshus där duvorna huserar över ovanvåningen, med ett par små smutsiga vänthallar med hårda bänkar. Avgångarna står uppskrivna med tjock tuschpenna på en tavla på väggen, inramad och skyddad bakom plexi. Herrelösa hundar, dålig personal och rastlösa serbiska barn. Risk för hemlängtan finns. Och fascination.
Är det varmt? Isånafall är det bara att slå dig ner och göra det så bekvämt som det går. Ditt tåg lär inte dyka upp förrän om 4-5 timmar i bästa fall, om du inte tar något av de riktigt sena tågen det vill säga. En varm högsommardag klarar inte tågmotorerna av värmen, utan måste köras på halvfart. Halvfart från Istanbul.
Kommit på tåget än? Visst ser det lite ut som att du kommit tillbaka till öststaterna, på den riktigt smutsiga tiden. Ett lager av nånting äckligt över hela inredningen, sprutlackerade och/eller på-kanten-bajsade toaletter. Fått nog? Inga problem, dörrarna står på vid gavel även när tåget kör (och det går ganska fort nu när solen gått ner och den värsta värmen lagt sig).
Belgrad, slutstation. Samtliga resenärer ut. Dörrarna stängs. Inte. Jag hann inte se mer än några minuter av Serbiens huvudstad, men det jag såg verkade ganska mycket trevligare än stället jag kom från, och visade sig vara mycket trevligare än stället jag var på väg till.
Jag var på väg till Novi Sad. Om du inte vet var du ska när du landar i Belgrad så kan du fråga ett par förbistrosande konstaplar, som gärna pekar vart tåget norrut mot Novi Sad går. Har du tur, och det har du, så hinner du med tåget också.
Från den 24:e mars till den 9:e juni 1999 bombades Novi Sad av NATO. Novi Sad, som för övrigt är Serbiens näst största stad, brukar kallas för Serbiens Aten. När du stiger av tåget i Novi Sad finns det en chans att du fortfarande tror att du är ute på vischan, tills du vänder dig om och ser en förvånansvärt fin och dygnet-runt-öppen stationsbyggnad.
Killen som stod till vänster om dig när du gick av tåget, och kollade med en minst sagt obehaglig blick på dig och din packning kommer senare att visa sig vara ett gatubarn. Limsniffande gatubarn. Fast innan du får reda på detta så ska du helst hitta den halvmysiga sovsalen, där serbiska backpackers (utan packning) ligger och slaggar helt obekymrat. Skulle du nu ha insett att killen med limpåsen och handduken runt halsen faktiskt är ett serbiskt limsniffande gatubarn är det god ide att leta upp en äldre herre med en polotröja i wettexmaterial. Tröjan är ljusblå, och han är snäll men konstig. Limpundarna, som antagligen ökat i antal vid det här laget om du som jag inte ser helt serbisk ut och har en påse med bananer och solglasögon i, möjligtvis erbjuder dig sex. Om du inte har en fetish för minderåriga tjejer som är som hämtade ur Dawn of the Dead samt har en liten egen deathwish bör du tacka nej. Vänligt men bestämt, nej tack. Morgonen därefter kan du vakna upp, om du nu lyckats få nån sömn alls, och lämna Novi Sad, Serbiens Aten - för gott.
Väl framme i Lapovo lär du inte bli överöst av glamour, märkesaffärer eller välstoppade väntstolar. Stationen i Lapovo är enkel. Riktigt enkel. Ett slitet stationshus där duvorna huserar över ovanvåningen, med ett par små smutsiga vänthallar med hårda bänkar. Avgångarna står uppskrivna med tjock tuschpenna på en tavla på väggen, inramad och skyddad bakom plexi. Herrelösa hundar, dålig personal och rastlösa serbiska barn. Risk för hemlängtan finns. Och fascination.
Är det varmt? Isånafall är det bara att slå dig ner och göra det så bekvämt som det går. Ditt tåg lär inte dyka upp förrän om 4-5 timmar i bästa fall, om du inte tar något av de riktigt sena tågen det vill säga. En varm högsommardag klarar inte tågmotorerna av värmen, utan måste köras på halvfart. Halvfart från Istanbul.
Kommit på tåget än? Visst ser det lite ut som att du kommit tillbaka till öststaterna, på den riktigt smutsiga tiden. Ett lager av nånting äckligt över hela inredningen, sprutlackerade och/eller på-kanten-bajsade toaletter. Fått nog? Inga problem, dörrarna står på vid gavel även när tåget kör (och det går ganska fort nu när solen gått ner och den värsta värmen lagt sig).
Belgrad, slutstation. Samtliga resenärer ut. Dörrarna stängs. Inte. Jag hann inte se mer än några minuter av Serbiens huvudstad, men det jag såg verkade ganska mycket trevligare än stället jag kom från, och visade sig vara mycket trevligare än stället jag var på väg till.
Jag var på väg till Novi Sad. Om du inte vet var du ska när du landar i Belgrad så kan du fråga ett par förbistrosande konstaplar, som gärna pekar vart tåget norrut mot Novi Sad går. Har du tur, och det har du, så hinner du med tåget också.
Från den 24:e mars till den 9:e juni 1999 bombades Novi Sad av NATO. Novi Sad, som för övrigt är Serbiens näst största stad, brukar kallas för Serbiens Aten. När du stiger av tåget i Novi Sad finns det en chans att du fortfarande tror att du är ute på vischan, tills du vänder dig om och ser en förvånansvärt fin och dygnet-runt-öppen stationsbyggnad.
Killen som stod till vänster om dig när du gick av tåget, och kollade med en minst sagt obehaglig blick på dig och din packning kommer senare att visa sig vara ett gatubarn. Limsniffande gatubarn. Fast innan du får reda på detta så ska du helst hitta den halvmysiga sovsalen, där serbiska backpackers (utan packning) ligger och slaggar helt obekymrat. Skulle du nu ha insett att killen med limpåsen och handduken runt halsen faktiskt är ett serbiskt limsniffande gatubarn är det god ide att leta upp en äldre herre med en polotröja i wettexmaterial. Tröjan är ljusblå, och han är snäll men konstig. Limpundarna, som antagligen ökat i antal vid det här laget om du som jag inte ser helt serbisk ut och har en påse med bananer och solglasögon i, möjligtvis erbjuder dig sex. Om du inte har en fetish för minderåriga tjejer som är som hämtade ur Dawn of the Dead samt har en liten egen deathwish bör du tacka nej. Vänligt men bestämt, nej tack. Morgonen därefter kan du vakna upp, om du nu lyckats få nån sömn alls, och lämna Novi Sad, Serbiens Aten - för gott.
Nästa, Budapest? Wien? Eller kanske Moskwa?
1 comment:
Måste ge bloggprops själv nu alltså, mycket fin socialrealism alltså
Post a Comment